Stories

Bi-kulturalitet och det rasifierade känslolivet

Admellano — Wed, 09 Dec 2009 11:44:14 GMT

Pluriels, eller Centre de Consultations et d'Etudes Ethnopsychologiques pour Migrants (Centrum för etnopsykologiska studier och rådgivning för migranter) heter den ideella föreningen som den 20 oktober anordnade konferensen ”Le danger du racisme dans le couple biculturel” (”Rasistiska hotbilder inom bikulturella parbildningar”, min övers.) i samarbete med kontoret för integration i kantonen Genève, Schweiz.

Föreningen startades 1995 av antropologerna och psykoterapeuterna Alfredo Camelo och Ricardo Caronnii. Båda är mellanförskapare (även om det är osäkert om de skulle ge sig själva det epitetet) Alfredo med ursprung i Colombia, numera bosatt i Schweiz och Ricardo med argentinsk- schweizisk härkomst.

I 15 år har de arbetat med att få in ett mångkulturellt och kritisk perspektiv på nutida psykoterapeutisk verksamhet. De har i synnerhet arbetat med att belysa frågeställningar kring hur olika former av rasism (historisk, modern, institutionell, kollektiv, individuell) inverkar på individens psykiska hälsa. De har båda flera års erfarenhet av arbete med migranter i Schweiz. De har konsulterat första, andra och tredje generationens invandrare och erbjudit både barn och vuxna, singlar, par och familjer stödsamtal under samtliga migrationstillstånd; såväl frivilliga som ofrivilliga.

Det senaste projektet ”Le danger du racism dans le couple biculturel” riktar sig till par där parterna har skilda kulturella bakgrunder. Projektet fokuserar på specifika problem som uppstår och den särskilda dynamik som karaktäriserar dessa parbildningar. Man problematiserar således människors narrationer, av exempelvis känslomässig alienation, förakt hos sig själv och sin partner, och placerar dessa i en kontext av rasistiska förtecken.

De sårande meningutbyten som delas ut i konfliktens hetta kanske till en början kan betraktas som relativt oskyldiga men när man betraktar dem djupare skakar de om hela den traditionella psykoterapeutiska diskursen. Det är inte tillräckligt tillfredställande med en analys utifrån en modell av anknytningsteori där monokulturella par utgör normen och där referensen till ras/etnicitet aldrig skulle bli aktuell.

Det bi-kulturella paret skapar en retorik där saknad av närvaro, brist på tillit, psykiska och fysiska avvisningar, undvikanden, trygghet, otrygghet länkas samman med föreställningar om ras/etnicitet. Det bi-kulturella paret uppvisar således en särskild agoni som inte kan lösas genom ett rasneutralt självbiografiskt berättande utan också kräver ett medvetandegörande av de större kollektiva narrationerna av förtryck, lidande och sår för att försoning ska bli möjlig.

Själv har jag alltid sökt i litteraturen efter svar på hur man ska hantera de internaliserade bilder av intimitet, avvisanden, kärlek, förakt, hat man bär med sig sedan barndomen. Men jag har också stundtals upplevt att svaren inte har varit tillfredställande nog eller speglat vissa känsloförnimmelser med full träffsäkerhet. Som blandbarn inser jag att jag har vuxit upp i en miljö där familjekonflikter också har färgats av toner som skiljer sig från de erfarenheter vänner uppvuxna i monokulturella familjer har, vilket också bidragit till att deras speglingar också blivit fragmenterade hos mig. Jag upptäcker nu sakta att det i mina bilder finns en närvaro av ras utöver kön och kanske ocksa klass som aktualiserat kroppen i mina känslor på ett ännu tydligare sätt och som jag tidigare inte kunnat sätta ordet på.

Kanske är det också därför som jag i adolescensen i så stor utsträckning använde kroppen för att söka förstå mina känslor? Den frigörelse och njutning det var för mig att föra rakbladet över min kropp under den här tiden kan inte underskattas. Adoptionsforskaren Tobias Hübinette tipsade mig om en nyligen publicerad dansk populationsstudie om psykisk hälsa bland icke-vita danskar. Och även där kunde jag läsa att självskadebeteendet var särskilt vanligt hos just blandbarn och adopterade.

Alltsammans ropar efter ett uppmärksammande av dessa frågor eftersom det tydligt reflekterar individens kris som också en rasifierad sådan. Den danska studien samt Alfredo Camelos och Ricardo Caronniis arbete är en del av denna vändning och jag hoppas att deras arbete kommer att inspirera andra yrkesverksamma att seriöst betrakta detta perspektiv och låta det bli en integrerad del av deras verksamhet.

Mer information om Pluriels arbete kan du hitta på www.pluriels.ch

Text: Daphne Arbouz, Foto: Mellanförskapet

Ett flyktingbarns stilla bön

Admellano — Thu, 08 Jan 2009 14:46:33 GMT

Herre... Jag är ett barn, trött på att vandra,
rädd för vägarna och för nattens skuggor. Jag
har sovit på kuddar av sten, med mina öppna ögon
bland stjärnorna. Herre, kanske flyger du från
stjärna till stjärna som ett flyktingbarn, och
alla sneglar efter dig, måttar sparkar efter
dig, och ber om dina identitetspapper.
Stjärnorna tindrar, Herre... Och jag vill tro
att de är dina ögon som vill vakna. Min faders
kropp ligger kvar i trädgården bredvid
körsbärsträdet. Mor gråter på nätterna och
smeker mina lockar och knäpper mina händer och
täcker mig med sin kropp. Mina ögon vet inget
mer än flammorna som omsluter allt. Vi vandrar,
vandrar; vandrar och elden förföljer oss.
Det finns inte längre plats på din jord, Herre.
Vägarna är besådda med tårar och minor. Och där
vägarna tar slut säger de att de inte har plats
för barn med ansikten som fågelskrämmor.
Jag är trött, Herre... Jag har glömt sagorna om
pirater och blå valar som min farfar berättade
före kriget. Herre... när min mor och jag kommer
till vägens slut, säg till människorna där att
mina fötter är fulla av blåsor som snart kommer
att brista. Säg dem att det inte är sant att du
har ritat linjer på jorden; linjer som skiljer
människorna från människor.

Text: Isa Aouifia, Foto: Mellanförskapet

Isa Aouifia var en av vinnarna i Mellanförskapets Persepolistävling i november 2007.

Framme

Admin — Fri, 07 Nov 2008 20:28:16 GMT

En vanlig dag i september förra året, några månader innan han så plötsligt togs ifrån oss, fick vi i Mellanförskapet ett mejl av Patrik: ”Tjena. Jag skrev en dikt istället för att jobba. Det är inte så ofta.” Så blev det också mellanodikten nummer ett.

Pappa svensk, mamma japan, stackars lilla barn
Lika hemlös som Mehdi Ghezali under solen i Afghanistan
In shallah, a visst, si Dios lo quiere
Är du svenne eller – va e de med dig?
Pappa svensk, mamma utländsk, och mitt hår är blont
Går bland kossor på landet och dricker mellanmjölk och sånt
Mm vad gott, det smakar, Sverige
Samtidigt, det kan aldrig smaka värre
Sitter på tunnelbanan med min mamma och kusin
Dom har svart hår och jag är ett litet glin
Skinheads ser oss, försöker hinna ikapp
Men tåget åker och åker och åker, och jag hoppas att det aldrig kommer fram

Jag hatar er, och jag hatar er där borta också
Låt oss vara, innan jag knäcker din torso
Jag har några vänner och vi kan slåss ganska bra
Några svennar, några blattar, fast vi kommer ifrån stan
-Ifrån stan? Men då måste du vara svensk
Ja, ända till någonting hemskt har hänt
Nån måste bära skulden och det blir den med minst koppling
Så jag sätter mig i en bil, knäcker rosen och trycker ner en koppling
Gasar mot platsen där jag har min stam
Nej förresten, jag åker och åker och åker och hoppas att jag aldrig kommer fram

90-talet, jag hatade och älskade dig
Jag sprang efter min identitet som jag sprang efter min första tjej
Mer skinheads i Gamla Stan, kompisen har Thors hammare
Andra kompisen superloose och Public Enemy i sin bandare
Så kommer 2000 och allt är digitalt och logiskt
Jag är vuxen och allt är småtrist
Antar att det har fixat sig nu, att småglinen har det bättre
Miljoner på integration och på stan kan man köpa meze
Kinatofflorna är tillbaka på skolgården, dom trippar så tufft
Innan man möter världen så går man på luft
Mina föräldrar, alltid med två flaggor på sin tv
En för Sverige, en för Chile, det är så jag ser det

Jag är trött på resa, på tändargas och Chile skrivet med spray
Men jag har aldrig rest bort, det var ni som reste bort från mig
Jag är redan framme, det är du som är borta
Du äger mig inte oavsett om du heter Kalle eller Lotta
Eller Mariela eller Jan eller Juan
Jag behöver inte åka nånstans – jag har redan kommit fram
Jag var alltid framme, aldrig någon annanstans

Text: Patrik Bolling Ferrel, Foto: Teresa Sida Norgren

Re: Framme

jsseru — Fri, 09 Jan 2009 17:26:42 GMT

yeeesss, grymt!!

Re: Framme

Svaddan — Fri, 19 Dec 2008 10:30:08 GMT

Så vacker...

Re: Framme

Admellano — Fri, 19 Dec 2008 11:19:03 GMT

Patolito...

Hemma men inte hemma

Admin — Thu, 16 Oct 2008 11:01:38 GMT

Vissa personer springer man på om och om igen. På gatan, via jobbet, på krogen och diverse mingel. Patrik Bolling Ferrel var en sådan som jag brukade nicka åt, utan att vi egentligen kände varandra. Den dag vi äntligen började prata minns jag som om det vore igår.

En dag på Långholmens playa i slutet av sommaren 2006 nickade Patrik och jag till varandra som vanligt, som i vi känner ju inte varandra men har setts tillräckligt för att hälsa. Sen frågade han ”Förresten, vad gör du egentligen?”. Jag sa att jag höll på med ett projekt på universitetet som handlade om att sprida högskoleinformation till högstadieelever. Patrik berättade i sin tur att han och några andra höll på att starta en förening som skulle heta Mellanförskapet. Det var första gången jag hörde ordet och det tilltalade mig direkt.

Utan att få det närmare beskrivet den gången, var det något som jag hade känt större delen av mitt liv. Att jag lever i ett mellanförskap. Jag är född i Stockholm med marockanska föräldrar som emigrerade till Sverige i slutet av sextiotalet. När jag växte upp i Kista med min mamma och mina systrar rådde det ständig förvirring. Det pendlade mellan att jag ibland var som en främling i det svenska samhället och att jag ibland kände mig som främmande inför den marockanska kulturen hemma.

Många såg mig som invandrare mer än svensk, något jag anpassade mig till. Och på frågan ”var kommer du ifrån?” svarade jag snabbt: Marocko. Ännu mer förvirring blev det när jag åkte till Marocko med familjen på somrarna. Då kallade alla kusiner och mostrar oss ”svenskarna”. Jag kände mig totalt främmande i ett annat land med nya språk och en annan kultur.

Den sommaren då jag träffade Patrik, hade jag precis kommit hem från en resa till Marocko för första gången på tretton år. Mycket hade förändrats sen jag senast var där sommaren 1993. Då var vi en av de första familjerna i vår släkt som emigrerat till något annat land. Nu hade jag släktingar som kom från Nederländerna, Frankrike, Belgien, Italien och Spanien. För oss unga i släkten var det naturligt att vi hade många gemensamma referensramar, trots att vi växt upp under olika förhållanden, i olika delar av Europa. Att vi kände oss hemma, men ändå inte hemma, gjorde att vi plötsligt förstod varandra.

En stor förändring var att mina släktingar inte längre kallade mig svenne. Nu var jag europé. Och att Sverige hade gått med i EU hade gjort att jag och mina emigrerade släktingar alla var från länder i Europa och hade det som vår gemensamma nämnare.

För mig medför mellanförskapet att många av mina vänner och kusiner, var de än kommer ifrån, finner något som de kan identifiera sig med. Vare sig man kommer från ett annat land eller stad, har en annan hudfärg eller kultur. Mellanförskapet får mig att känna mig närmare någon i Amsterdam än min granne dörr i dörr. För mig innebär mellanförskapet en samhörighet som ständigt förändras, något som jag genomlevt och fortfarande upplever.

Text: Mohamed El Abed, Foto: Alex Hinchcliffe

Kärlek genom fönstret

Admellano — Thu, 12 Mar 2009 11:45:51 GMT

Han for från Egypten för att han ville fördjupa sin förståelse av atomens själ. Egentligen ville han till USA, men för fyrtio år sedan var det svårt för atomfysiker från hans del av världen att få forska i politiskt känsliga ämnen. Det blev Sverige.

Hennes föräldrar flydde från ett ockuperat Ungern; de lämnade en förmögenhet till föda åt bombplanen. De flydde över en krossad kontinent; han med de sorgsna ögonen och hon gravid och ännu inte fyllda tjugo. Det var den andra stora flykten för hans släkt, hundrafemtio år tidigare gick flykten från ett krigshärjat Italien.

Doktoranden från Egypten och kvinnan med flyktingföräldrarna upptäckte varandra när han flyttade in i rummet på andra sidan gatan. De vinkade till varandra genom fönstren.

Jag föddes i Stockholm och det rinner inte en droppe svenskt blod genom mina ådror och det verkar vara viktigt för många. Den första frågan jag får – till och med från växeltelefonisterna innan de kopplar mig vidare - är ”Augustin Erba, vilket ovanligt namn – varifrån kommer man om man heter så?”

Jag vet att jag borde svara ”Stockholm”, men jag intalar mig själv att frågan är vänligt menad och att den speglar ett intresse för vem jag är, så jag svarar att namnet är italienskt, för jag har min mammas efternamn. Och sen säger jag att det är en lång historia. Och jag är tacksam över frågan, därför att jag har varit med om motsatsen – att inte bli tillfrågad.

Jag genom åren kallats för neger, turkjävel, lakritstomte, spagge, jävla spanjorsjävel och blatte. Jag har också kallats för invandrare, andra generationens invandrare, immigrant, multikulturell och person med annat etniskt ursprung.

Inget av dessa begrepp har använts för att visa mitt människovärde.

Text: Augustin Erba, Foto: Sandra Löv

Mellano lättar lite på min kulturella korsett

Admellano — Sat, 31 Jan 2009 20:15:48 GMT

Första gången jag fick frågan om inte jag kände mig som en mellano eller en mellanförskapare reagerade jag med irritation och känslan av att det bara var ännu ett nytt sätt att försöka positionera mig. Och att i enlighet med stereotypa föreställningar om vem som bör betraktas som inne och ute i kulturen eller nationen Sverige återigen sätta på mig den kulturella tvångströjan.

Jag tyckte också att det återigen tog upp en ganska tröttsam debatt som handlat om andra generationens invandrare som individer som ”lever mellan två kulturer” eller som i själva verket är helt kulturellt hemlösa. Att tala om kulturer eller etnicitet i allmänhet utan att belysa och specificera vad det är man i sammanhanget refererar till, tenderar alltför ofta att resultera i ett cementerande av föreställningar om kulturer och etnisk tillhörighet som homogena entiteter. Kulturer som något som följer ett särskilt sorts mönster och som kan förvaras i en låda, packas upp igen och användas på samma sätt som tidigare. Med andra ord tyckte jag att tanken på att vara mellanförskapare var fånig och svarade snabbt att Nej! jag känner det inte, jag känner inte ett mellanförskap.

När jag kort efter det började reflektera över min starka reaktion och protest insåg jag helt plötsligt att FAN! Det är ju precis det här! Den här ständiga negationen, det som får mig att vilja vägra alla möjliga former av beteckningar och identitestmarkörer som är själva kärnan i mitt mellanförskap. Att ständigt ha behövt underordna sig andras definitioner av mig och mitt ursprung, mitt hemmahörande och min plats i kulturen och som svensk har skapat ett nästan patologiskt nekande hos mig vad gäller idéer om den egna kulturella tillhörigheten. Att ständigt bli positionerad som antingen en väldigt svensk Annan-svensk eller ibland också som en typisk fransk-svensk har till och med hindrat mig från att undersöka vad min bakgrund och erfarenhet faktiskt har inneburit på riktigt. Om man helt tar bort begreppsparet svensk-fransk-algerier och sätter ditt mellano blir min levda erfarenhet lättare att förstå.

Istället för att koppla eventuella skamkänslor jag känt som barn över att mina vänner helt obefogat varit rädda för min pappas telefonröst och misstagit honom för att vara förbannad när han i själva verket bara var normal. Eller exempelvis inte kunde uttala ponnyer korrekt, eller olikt andra pappor ansågs få oproportionerliga raseriutbrott i ICA kön, eller i folksamlingar, till att han skulle vara fransk-algerier kan begreppet mellano tydligare beskriva min känsla av annorlundaskap, att inte helt vara upptagen i normen och den föreställda gemenskapen.

Begreppet mellano låter mig färdas mot en plats som inte är någon egentlig plats så som Sverige, Algeriet eller Frankrike utan ett lokus eller en abstraktion där jag kan hitta mer sanningsenliga formuleringar kring vem jag har varit, vem jag är, och vem jag kan bli. Denna icke-plats för med sig associationer i mig som kan problematisera föreställningarna om min kropp, min kulturella bakgrund och mitt hemmahörande som tidigare har stipulerats av någon annan. Jag är varken svensk eller fransk-algerier enligt erat sätt att se men jag är både svensk och fransk-algerier, filtrerat och omrört i/genom mellano.

Text: Daphne Arbouz

Mina föräldrar fick ett barn

Admellano — Thu, 26 Feb 2009 15:39:20 GMT

Ett av mina första minnen är ett flygplan. Högt, högt upp. Ett långt kritstreck som flygplanet ritar upp över himlavalvet. Jag tyckte att flygplanet var en spjuver som ritade streck över himlen sådär helt okynnigt. Dessutom ville jag springa efter och peka på det så fort det kom ett. Jag ropade "pyypaa pyypaa!" och tultade iväg. Detta hände enligt föräldrars utsago varje gång ett flygplan upptäcktes av barn-mig.

Jag fascineras fortfarande av flygplan. Kanske har det något att göra med att jag tre månader gammal flög i tjugofyra timmar med tre blöjor, för säkerhets skull.

Mina föräldrar fick ett barn.

Jag fick urinvägsinfektion.

Text: Tobias Eui Young Mattsson, Foto: Mellano

Min hemmaplan

Admellano — Fri, 29 May 2009 12:06:42 GMT

För några veckor sedan när jag var på väg hem uppstod en märklig och obehaglig situation. Trött och sliten efter en dålig dag kom jag gående på gatan utanför mitt hus, pratandes i telefon med en kollega. Plötsligt fick jag syn på min granne som stod och tittade på mig som om han ville få kontakt. Jag hörde att han började säga något med ganska hög röst och bad min kollega vänta i luren för att höra vad. Då skrek han: ”JÄVLA SVARTSKALLE! Ni kommer bara hit och…”

Jag blev helt chockad. Var det ett skämt? Det var kanske naivt av mig, men jag blev helt ställd och fattade inte hur han kunde säga så. Mitt hem, gatan jag bor på och området jag bor i är min fristad. I den stunden, under de sekunderna berövade han mig på det faktumet. Jag kunde inte förstå att jag efter tjugosju år av mitt liv blev kallad svartskalle på min egen gata. Att det dessutom var av en granne gjorde inte saken bättre.

Han fortsatte gorma om hur invandrare beter sig och om hur hemska ”vi” är. Han känner ju inte mig som person och utgick uppenbarligen från mitt yttre. Hur kan någon bli så hotad av ett utseende? Han måste verkligen känna sig underlägsen och liten. Själv kände jag mig förnedrad och kränkt och visste inte riktigt hur jag skulle tackla situationen. Jag brukar vara vass på att hantera konfliktsituationer, men i det här fallet lät jag mig bli provocerad och tog i slutändan en onödig diskussion som givetvis inte ledde någonstans. Det hela slutade med att min granne sträckte ut tungan och lipade mot mig. Som på dagis! Det är ganska svårt att bemöta någon som bokstavligen pratar på sandlådenivå.

Folk i området har haft problem med den här mannen tidigare och jag är inte den enda som har råkat ut för ofredande. Ändå lyckas ingen göra något åt honom. Han har blivit anmäld och polisen har varit och hämtat honom ett flertal gånger men varje gång kommer han tillbaka och fortsätter trakassera grannskapet. Hur långt får det egentligen gå? Måste någon bli nedskjuten för att rättssystemet ska agera?

Idag sällskapade jag med en god vän till en restaurang nära där jag bor. När vi klev in i restaurangen lade jag märke till en platt-tv som var upphängd på väggen. Z-TV stod på och i rutan fick jag plötsligt syn på min granne, sittandes i studiosoffan bredvid programledaren Mogge (som för den delen ursprungligen är från Afrika). Min granne satt och skrattade, hur bekväm som helst. Det fick mina tankar att börja snurra i 180. När är man svartskalle och när är man svensk? När det lönar sig är man okej, en av ”dom”. Min granne är inte värd mina tankar eller för den delen min tid men jag kan bara inte hjälpa att jag blir förbannad. Det är svårt att inte ta åt sig när sådant här sker på ens hemmaplan. Vad nu hemmaplan betyder, uppenbarligen är det en tolkningsfråga.

Text: Yasemin Salik

Mitt liv som det ena och det andra

Admellano — Thu, 19 Feb 2009 08:49:32 GMT

Under ett helt liv går man igenom en massa livscykler, som om man levde flera olika liv fast alla är ihopsatta under samma livstid. Jag har varit allt och inget - barn och vuxen, rebell och eftergiven, rik och fattig, chilenska och svenska. Denna historia handlar om en del av mitt liv då jag gick från att vara patriot till att inte längre kunna skilja upp från ner.

Ända tills jag var tretton ansåg jag mig vara chilenska - eftersom mina föräldrar hade sagt att jag var det, mina lärare kallade mig det och alla mina kompisar och min omgivning behandlade mig som det. Jag är född och uppvuxen i Sverige men det hade ingen betydelse eftersom jag inte ser ut som en typisk svensk gör. Jag lärde mig att det var något att vara stolt över. Man skulle vara stolt över sitt ursprung och jag omfamnade bilden av den chilenska invandraren som kom till Sverige av politiska orsaker – rebellen som sökte politisk asyl. Jag var personifieringen av den latinska andan, jag gillade salsa och merengue, hade nästan bara vänner som pratade spanska, älskade att diskutera politik och var utåtriktad och generös. Detta var egenskaper jag associerade till mitt etniska ursprung, inget jag attribuerade min personlighet. Så kom den dagen då allt ställde sig på sin spets och min livsbild vart förändrad för alltid.

Jag åkte till Chile och blev kallad svensk. Anledningen till att dom (min kusins vänner) ansåg mig vara svensk var just de anledningar jag alltid tyckt gjorde mig till chilensk. Jag fick lära mig att de flesta chilenare i min dåvarande ålder inte diskuterade politik, att de föredrog hårdrock före salsa och att de inte delade med sig av sitt godis. De tittade på mig och anmärkte på mina kläder – de såg ju inte ut som deras. De tyckte att jag pratade konstigt och att jag förväntade mig saker som var omöjliga, som gratis utbildning - något jag tog för givet eftersom jag bodde i Sverige. Plötsligt visste jag inte vad jag var. I Sverige var jag ju chilensk men i Chile var jag svensk – kunde man verkligen byta nationstillhörighet med bara en flygresa? När jag kom hem var allt som vanligt igen, alla behandlade mig som chilensk men jag var annorlunda, jag var ju svensk nu. Så konstigt allt kändes, som om jag hade hamnat på en plats där jag inte längre hörde hemma.

Nu när åren gått och jag gjort flera resor till Chile och till andra delar av världen inser jag att det jag varit stolt över är mig själv. Jag är stolt över mig själv för att jag försöker (det är svårt ibland) se människor utifrån deras personligheter och beteenden utan de fördomar och förväntningar som kommer när man får reda på vilket land en person är ifrån. Jag anser mig inte vara vare sig chilensk eller svensk längre. Det är onödigt att stämpla sig själv på det sättet – det finns så många andra som gör det åt en i alla fall. Jag anser mig vara en mellanförskapare, en person som bygger broar mellan olika kulturer och ser människor som individer med alla sorters egenskaper.

Jag kommer från Världen.

Text: Veronica Orostica Roa, Foto: Alex Hinchcliffe

No more kameleont-verksamhet

Admellano — Thu, 22 Jan 2009 11:07:36 GMT

Tre småsystrar blonda, mitt hår svart som katten / när jag var sjutton tappade min mamma mig på vägen / hårt, hårt i marken

Jag började kalla mig kameleont, en sådan som passerar överallt, om än halvdant och längs med väggarna:

En ”riktig” hiphopare i svenneskolan / ett wannabe med fel sneakers i Kungsan

Och i min pappas land ett eurasiatiskt jättedjur med världens längsta armar-

Aldrig tillräckligt fin, aldrig tillräcklig förort,
Aldrig tillräckligt svensk, aldrig tillräckligt kinesisk,
Aldrig tillräckligt hetero, aldrig tillräckligt homo;
Alltid mittemellan, alltid halv-någonting, bi-si och bi-så, litet av varje, blandad

Det är i mellanrummen jag lever, det är mitt emellan jag blir till.
Det är i mellanförskapet jag går fri, här jag tillåts inse att mitt hjärta sitter i mitten av min kropp, att jag är min egen människa - inte längre kameleont, bara mitt eget djur.

Mellano är mitt nya mellannamn.

Text och Foto: Angelica Tibblin Chen, Illustration: Megan Kelso

Re: No more kameleont-verksamhet

Svaddan — Fri, 23 Jan 2009 21:31:54 GMT

känner igen mig i att aldrig vara tillräckligt av något för att passa in, har gjort mig mer stereotypisk än människa, jag menar att jag inte är en unik person, bara en unik sammansättning stereotyper!

Sick-ness

Admellano — Tue, 21 Apr 2009 14:30:32 GMT

I think that I am sick of the lack of knowledge among people who belong to a population that is in the majority;

the people who have not known minority;

the feeling of inferiority;

the questioning of identity solely based on appearance.

On the one hand,

I’m sick of not understanding

why you can’t get it through your head

that a person can be a combination

of a multitude of cultures and identities,

that is to say that I can be like you

at the same time that I am unlike you,

and only a little bit like you,

but still like you.

On the other hand,

I’m sick of knowing,

sick of having to take your ignorance into consideration,

sick of being uncomfortable for you by only being me,

myself,

who I am

and who I was raised to be.

I’m sick of you not understanding me

and of not trying to understand me.

In fact,

I’m sick of you not even showing any interest in who I am

and what it’s like to be me,

in opposition to what it is like to be you.

And I want to talk,

to educate you

and to understand myself better

because basically, I’m sick of not knowing who I am.

I’m sick of being told who you think I am,

who you want me to be,

who you think I should be,

but most of all of you insisting that I am who you want me to be

when I just told you the opposite.

I’m really sick

of you claiming to better know who I am

than I do myself.

I am sick of all your egos

and society’s general values that prevent me from saying straight to your face what a jerk you are.

And when I still do,

I’m sick of,

somewhat from a gender perspective even,

being judged to be the troublemaker,

because maybe I did knee you in the groin,

but you sure as hell started the fight by taking that choke-hold on me!

I’m sick of being ridiculed because I know more than you.

I’m sick of you not having an insight into who you are

and what you just did to me and the other people around you.

And if I haven’t said it straight out yet, I’m sick of being stereotyped.

I’m also sick of being elevated to the skies

because you suddenly have access to someone who is one of “them”.

Go find your own truth!

I can’t possibly represent and speak for everyone.

I might try because I know that my version is closer to their own than yours is,

but I’m still just me, and that’s all that I can be.

In plain English, I’m just sick of your god-damned ignorance.

But most of all I’m sick of myself,

for not allowing myself to find out who I really am,

for taking refuge behind that great wall of defense against your nervous attacks as though

you were cramped up in a corner all alone with the whole world against you,

because what would I be if it weren’t for all of your assumptions about me?

If you hadn’t made me question my identity…?

Then again I’m proud,

because in all this “sick-ness”, I grow strong.

I grow to be stronger than you.

But I’m sick of people being envious of who I am today

because I am, by a matter of age in numbers, still so young.

Because they don’t know all I’ve been through.

My soul is old and wise.

And sometimes people think they’re smart because they feel that I am only

defending one side, the one they can’t relate to,

but I always have them fooled ‘cause I got it covered.

I always know why I do what I do

and from what perspective this may be more or less correct and why.

So just drop it and listen and learn from me.

Put your egos to the side and *belittling laughter* what an easy job I’d have!

Text: Madeleine Romero, Foto: Alex Hinchcliffe

Skicka in din story!

Admellano — Wed, 18 Mar 2009 15:08:03 GMT

På den här sidan samlar vi all världens berättelser om mellanförskap: dikter, krönikor, noveller och andra texter. Vill du skriva om ditt?

Texten bör vara mellan 1.000 och 3.000 tecken lång med mellanslag och inte vara längre än ett A4. Dikter får förstås vara kortare, men ska helst få plats på ett A4. Bifoga en bild i liggande format, ca 560 pixlar bred och 260 pixlar hög. Mejla din personliga berättelse till stories@mellanforskapet.se!

Obs! Mellanförskapet förbehåller sig rätten att redigera och korta ned inskickade bidrag samt att avstå från att publicera texter med opassande innehåll.

Skriv din Story

Admellano — Wed, 17 Dec 2008 15:21:51 GMT

På den här sidan samlar vi all världens berättelser om mellanförskap: dikter, krönikor, noveller och andra texter. Vill du skriva om ditt?

Texten bör vara mellan 1.000 och 3.000 tecken lång med mellanslag och inte vara längre en ett A4. Dikter får förstås vara kortare, men ska helst få plats på ett A4. Bifoga en bild i liggande format, ca 560 pixlar bred och 260 pixlar hög. Mejla din personliga berättelse till stories@mellanforskapet.se!

Obs! Mellanförskapet förbehåller sig rätten att redigera och korta ned inskickade bidrag samt att avstå från att publicera texter med opassande innehåll.

Små tydligt märkta lådor

Admellano — Fri, 16 Jan 2009 14:22:54 GMT

"Little boxes on the hillside, little boxes made of ticky-tacky, little boxes on the hillside, little boxes all the same. There's a green one and a pink one and a blue one and a yellow one. And they're all made out of ticky-tacky and they all look just the same." * Vilken låda tillhör du? Den med etiketten "svensk"? Men du ser ju inte ut som de andra i den lådan...

Under ett öppet samtal på Svenska Institutets kulturcenter i Paris i våras, pratade författarna Jonas Hassen Khemiri och Nicolas Fargues bland annat om tendensen att vilja kategorisera människor utefter deras ursprung. Khemiri berättade att han i Sverige oftast fick frågan om han kände sig svensk eller algerisk. Som om han var tvungen att välja. Fargues å andra sidan har två franska föräldrar och hans franska nationalitet blir sällan ifrågasatt. Däremot har han tillbringat stora delar av sin uppväxt i Nordafrika och känner en naturlig tillhörighet bland nordafrikaner medan han känner sig lite obekväm i det helfranska.

Kombinationerna kan vara precis lika oändligt många som inom musiken. Rock, jazz eller hip-hop? En fransk grupp med influenser från flera genrer berättade nyligen om sina lådbekymmer. Bokstavligen. Inför det kommande albumsläppet vill skivbutikerna veta: vilken låda ska vi placera skivan i? Bandmedlemmarna trampar irriterat i sina sneakers och stretar emot butikernas vilja att låsa in dem i ett fack. Varför det skulle vara så jobbigt för jazzfans att råka komma i kontakt med distade gitarrer eller för rockfans att få texterna upplästa på hip-hop-manér. Men människan vill tydligen veta! Rock eller hip-hop? Algerisk eller fransk? Svensk eller kinesisk?

Min erfarenhet är att många blir väldigt nervösa inför kombinationer som inte hör hemma under en tydlig rubrik. Själv är jag svensk medborgare, har en svensk far, en kinesisk mor, är uppväxt i Schweiz, Belgien, Sverige och Kenya och flyttade för ett drygt år sedan till Paris. Mitt pass har alltid varit svenskt, men ingen i världen skulle gissa att jag var svensk från mitt utseende. Har ingen längd att skryta med, inget blont hår, inga himmelsblå ögon, ett konstigt förnamn...

Under min tonårsperiod sökte jag inte bara min personliga identitet - som om inte det vore nog så svårfångat - utan även ett grepp om min nationella tillhörighet. Det blev till slut lite tjatigt att mitt svenska ursprung ständigt behövde ifrågasättas så jag började istället leta efter min inre identitet och fann att ingenting riktigt hade slagit rot i Sverige. Och nu har jag flyttat. Ett val som även det blir ifrågasatt.

För vem vill inte bo i Sverige? Jag har till och med hört hur man pratar om att politiska flyktingars favorittillflykt skulle vara Sverige. Rätta mig om jag har fel, men jag har alltid inbillat mig att om man är på flykt är det viktigare att komma bort från ett land än att komma till ett specifikt land.

"Men det blir väl bara för en kort period?", säger de. Precis som en trulig kärlekspartner, som plötsligt vill ha mig kvar den dagen jag slutar försöka, den dagen jag har slutat att bry mig. Nu står de plötsligt och menar att jag borde ha någon slags medfödd hemlängtan. De som tjatade om att jag inte riktigt hörde hemma, ropar nu till mig att jag väl ändå kommer Hem snart.

När vi är små får vi lådor med olikformade hål och träbitar i samma former. Jag har sedan en tid lärt mig att gilla att vara den svampformade biten som inte ryms i något kvadratiskt, runt, triangelformat eller stjärnformat hål. Jag ryms helt enkelt inte i den lådan. Och förmodligen inte i någon annan låda heller.

Så när vi har analyserat, definierat och kategoriserat allt sönder och samman kanske alla ändå till sist hamnar i varsin individuell låda. Kanske kan vi då lära känna varandra som de individer vi är, istället för att först leta upp etiketter och lådor?

Re: Små tydligt märkta lådor

Svaddan — Mon, 19 Jan 2009 20:53:06 GMT

gillar det! (från en asiat/blatte/filippin/svensk)

Som jag minns det

Admellano — Tue, 01 Sep 2009 10:23:04 GMT

Dörrvakten log rätt vänligt den där sista kvällen. Hälsade välkommen på grekiska medan garderobiären tog betalt i kronor. Inne i den tokfulla lokalen fick bling-blinget ögonen att tåras. Tunga mörkblå draperier drogs sakta för fönstren. En grekisk sommarnatt i ett fruset Stockholm som doftade av rök, anislikör och snövåta ytterrockar.

Restaurangen i utkanten av Södermalm var uppkallad efter krigets och härdens gudinna. Det som verkade vara ännu en i raden av grekiska restauranger, var så mycket mer. Bakom Athena-skylten i blå neon fanns en sorts fristad för greker som invandrat till Sverige. Nu skulle den bli kinarestaurang.

Importerade musiker sjöng alla sina sanningar den kvällen. Om dem som fängslats för sina åsikters skull, om en tid då flaskan var den enda boten mot ett krossat hjärta - och om skönheter med svart hår, svarta ögon och svarta ögonbryn.

I sommarnatten dansade vi allihop under discokulans stjärnbilder. Jag snurrade runt, runt, runt, med jag vet inte hur många män och kvinnor. Folkdans. Ålade mig och ormade mig i en tzifteteli tourkiko. Applåderade män och normbrytande kvinnor i en örn- slash fylledans om stolthet. Zeimbekiko. Männen fick shots och de övriga blomblad.

Så där höll vi på tills draperierna allt för snabbt drogs isär, lamporna tändes och musiken avstannade - allt i samma sekund. Då upptäckte jag att jag stod själv på dansgolvet, ändå kunde jag inte röra mig. Det var som om jag blivit ett med restaurangens vita antika pelare. Lika självklar och orubblig - lika fel. Ett gäng ombytta kypare naglade mig med blicken och såg allt annat än gästvänliga ut.

Klockan var inte mer än fem på morgonen – herregud, då öppnar klubbarna i Grekland! - men dörrvakten föste strax ut mig i snöslasket på Långholmsgatan. Nej, nu skulle jag verkligen ta bussen hem! Eller var det bort jag skulle? Aldrig visste jag vilket.

Frågande tittade jag upp mot himlen. Stjärnorna syns ju för fan inte i det här landet! Det ropade jag också till taxichaufförerna på trottoaren mittemot. Jag fick inte det medhåll jag hade väntat mig, de frågade mig inte ens om jag ville åka någonstans. Kanske hade de sett mig orma mig därinne genom draperierna.

Men snart lyste stora starka snöänglar i Högalidsparken. De glittrade mot gatlyktorna. Jag gjorde minst tio stycken, kramade om varje nygjord ängel. Jag svettades nytt och gammalt och jag grät såklart. Allt det blöta, salta på min hud påminde om nattdopp på en grekisk ö.

Text: Fotini Katriou, Foto: Mellanförskapet

Stockholm

Admin — Thu, 16 Oct 2008 10:59:12 GMT

Walking around the streets of Stockholm without a map
a furiously sunlit day, an equally Nordic wind;
nothing but shadows and sun edged roofs to guide me
down one street, back up the same
searching for some familiar something.

On these streets I could almost be in white America
I stand out; passing through hollow underground veins,
metal armed petals, slowing,
we give each other long paused looks.

Like a memory of your reflection in a mirror:
same brown tanned skin, almond eyes, small rounded noses for humidity
and long enviably black hair; a connection
like recognition, knowing our marked differences
feeling our latitudes in origin.

Text: Joy Hui Lin, Foto: Elizabeth Quinn

Joy Hui Lin var en av vinnarna i Mellanförskapets Persepolistävling i november 2007.

Vardagsmellanförskap

Admellano — Tue, 21 Jul 2009 17:15:43 GMT

Jag går under benämningen Daniel. Invandrare, svenskar, blandade med flera som läser detta associerar säkert mitt namn till att jag är en svenne eller en vanlig svensk. Men jag tvångsmigrerades / förflyttades ofrivilligt / adopterades till Sverige från Sri Lanka när jag var liten. Lite skämtsamt kan man tänka att jag är en Daniel som togs ur lejongropen till Sverige, om man ser liknelsen till den där snubben Daniel som omtalas i bibeln.

Som alla vet pågår det ett krig på Sri Lanka mellan de tamilska tigrarna och de singalesiska lejonen. Det man kanske inte vet är att västerländska akademiker från 1800-talet och fram till idag har ”bevisat” att singaleserna är ett indoeuropeiskt folkslag som talar ett indoeuropeiskt språk, singalesiska. Eftersom att jag adopterades från Sri Lanka kan jag inte singalesiska. Mitt modersmål blev svenska, förvisso även det ett så kallat indoeuropeiskt språk.

I Sverige finns det två dominerande kategorier av människor. Invandrare och svenskar. Jag identifierar mig inte med någon av dessa. Invandrarna brukar betrakta mig som en svenne och svenskarna brukar se mig som en invandrare. Alltså generellt sett. Men ibland också partikulärt.

För några veckor sedan gick jag till Stockholms universitet. Jag mötte en kursare som ser ut som en invandrare men förmodligen inte är det. Han satt med en strålande blond tjej. Jag hälsade och vi började prata lite. Plötsligt kom en äldre svensk herre fram som direkt vände sig till tjejen, helt utan att bry sig om vår diskussion.

Han presenterade sig tystlåtet utan att ens kolla på min kursare och mig. Det framgick att han var reporter för tidningen Metro. Av det lilla jag hörde förstod jag att han ville göra en intervju om att det är få studenter som fullföljer sina utbildningar. Dessvärre kom tjejen från Göteborg. När hon sa det blev han alldeles tyst. Stirrade bort några sekunder i det tomma intet och tänkte antagligen några komplexa tankar om att det kanske inte skulle gå att intervjua henne. Sen sa han inget mer och återigen, utan att kolla på min kursare och mig, gick han lika hastigt som han störtat in och avbrutit oss.

Jag tror att herrens beteende i denna situation kan ses som ett exempel hur man betraktas som adopterad. Herren har förmodligen stått och lyssnat på hur hans barn eller barnbarn stått och sjungit Den blomstertid nu kommer precis som jag när jag var liten har skrikit mig hes till den där sången som är så svensk, eller kanske indoeuropeisk. Precis som jag. Men när herren såg oss tre ville han kanske intervjua en svensk, någon som ser bra ut på bild. Det verkade som om han betraktade min kursare och mig som invandrare och att vi därför inte skulle göra oss lika bra för exponering i Metro.

När sånt här inträffar blir jag alltid lika förvirrad. Men jag varken gör eller säger något, då jag inte kan eller kanske inte vill förstå varför det händer. Hela tiden. Lejonet i mig ryter att aaaaaanledningen till att den här och liknande vardagssituationer gång på gång inträffar är att indoeuropé-myten är så djupt rotad i vår kultur, myten om hierarkin mellan raserna där de vita har en överordnad ställning gentemot de mörkare.

Jag är en mellano, en person som lever mittemellan. Betraktad som en svenne av invandrarna och som en invandrare av svenskarna lever jag i ett mellanförskap. Jag är en adopterad mellano från Sri Lanka.

Text: Daniel Cidrelius, Foto: Chnar Jamal