• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 

• 
• 

En vanlig dag i september förra året, några månader innan han så plötsligt  togs ifrån oss, fick vi i Mellanförskapet ett mejl av Patrik: ”Tjena. Jag skrev en dikt istället för att jobba. Det är inte så ofta.” Så blev det också mellanodikten nummer ett.

Pappa svensk, mamma japan, stackars lilla barn
Lika hemlös som Mehdi Ghezali under solen i Afghanistan
In shallah, a visst, si Dios lo quiere
Är du svenne eller – va e de med dig?
Pappa svensk, mamma utländsk, och mitt hår är blont
Går bland kossor på landet och dricker mellanmjölk och sånt
Mm vad gott, det smakar, Sverige
Samtidigt, det kan aldrig smaka värre
Sitter på tunnelbanan med min mamma och kusin
Dom har svart hår och jag är ett litet glin
Skinheads ser oss, försöker hinna ikapp
Men tåget åker och åker och åker, och jag hoppas att det aldrig kommer fram

Jag hatar er, och jag hatar er där borta också
Låt oss vara, innan jag knäcker din torso
Jag har några vänner och vi kan slåss ganska bra
Några svennar, några blattar, fast vi kommer ifrån stan
-Ifrån stan? Men då måste du vara svensk
Ja, ända till någonting hemskt har hänt
Nån måste bära skulden och det blir den med minst koppling
Så jag sätter mig i en bil, knäcker rosen och trycker ner en koppling
Gasar mot platsen där jag har min stam
Nej förresten, jag åker och åker och åker och hoppas att jag aldrig kommer fram

90-talet, jag hatade och älskade dig
Jag sprang efter min identitet som jag sprang efter min första tjej
Mer skinheads i Gamla Stan, kompisen har Thors hammare
Andra kompisen superloose och Public Enemy i sin bandare
Så kommer 2000 och allt är digitalt och logiskt
Jag är vuxen och allt är småtrist
Antar att det har fixat sig nu, att småglinen har det bättre
Miljoner på integration och på stan kan man köpa meze
Kinatofflorna är tillbaka på skolgården, dom trippar så tufft
Innan man möter världen så går man på luft
Mina föräldrar, alltid med två flaggor på sin tv
En för Sverige, en för Chile, det är så jag ser det

Jag är trött på resa, på tändargas och Chile skrivet med spray
Men jag har aldrig rest bort, det var ni som reste bort från mig
Jag är redan framme, det är du som är borta
Du äger mig inte oavsett om du heter Kalle eller Lotta
Eller Mariela eller Jan eller Juan
Jag behöver inte åka nånstans – jag har redan kommit fram
Jag var alltid framme, aldrig någon annanstans


Text: Patrik Bolling Ferrel, Foto: Teresa Sida Norgren

Skriv ut

KOMMENTARER